Mar 05

Spex med dubbla budskap

Publicerat den 5 mars 2007 av Nerikes Allehanda

Aulan Örebro universitet - Örebrospexet

I Churchill´s hemliga tjänst -
eller Man krigar bara två gånger

Örebrospexet - med närmast fullsatt och rektorsdekorerad premiär på lördagen - är galet och infallsrikt, och det präglas av en spelglädje som stavas hängivenhet. Därtill hör jag sångröster i alla de bärande rollerna som nynnar professionalism. Tiden är andra världskriget och Winston Churchill, som hamnar på en bondgård i Frankrike. Figuren och motoriken hans för snarast tankarna till min korkade fanjunkare Johansson på Upplands signalregemente. Och så har vi Edith Piaf - som sjunger bättre än originalet - när hon inte skjuter skarpt, är på kanelen eller ligger i ett badkar. Sjunger utmärkt gör också Zarah Leander som hemlig agent. In träder Sigmund Freud - hoppla! Och hej på dig du, Ian Fleming. Här härskar ett rollbesättningens gulliga överspändhet. Jag skulle inte blivit det minsta överraskad om Ivan den förskräcklige och Carolina Klüft tassat in omslingrade om varandra. En innehållsrik men njutbar soppa med andra ord.

"Soppa" var ordet som nu kom fram ur mitt undermedvetna. Det har etablerats en ny utspisningslokal i Örebro; den ligger i universitetets aula. Över bänkraderna rullar en kaffedoft som på mammas syjunta. Men här har ingen börjat med stjälkstygn - ännu. Det dricks också annat än kaffe, om man säger så. Och så äts det som i en andra klassens tågkupé. Omgivningen börjar frossa innan galoscherna monterats av. Skräckslagna människor tror att svältgränsen dras redan före Mjölby. Det är två saker jag inte vill vara: pålkransförare och heltäckningsmatta i universitetsaulan.

Nu är jag väl en kontrarevolutionär som borde föras bort i gryningen och ställas mot en vit mur. Men jag kräver - trots fribiljett - att få höra sångtexterna; jag antar att de förtjänar det. Jag har riktigt bra hörsel men kan inte helt uppfatta texterna på grund av förbannad musik. Det är diskodecibel. Inte heller kan jag höra de partier när auditoriet klappar i takt under sången. Det är väl inte "Allsång på Skansen"! Också barrikadkämpar som applåderade mitt i låtarna utmärkte sig. Det är ju - för att ta till ett av de värsta skällsord jag vet - jazz!

Med den vitryggiga hackspettens envishet har jag förr påtalat den grasserande farsot som heter "Omstart" vilket för tankarna till min gamla Renault. Efter ett gouterat inslag hojtar publiken. Men det är inte fråga om någon bissering, utan ett nytt - eller ve och fasa - två nya, och väl inrepeterade nummer framförs. Alltså: tempot faller, den dramaturgiska ryggraden får sig en knäck. Det är mycket enkelt. Själv kom jag vid flera tillfällen vid omstart tre på mig med att inte minnas "originalet". Inslagen tar ut varandra och hör absolut inte hemma i studentspex av klassiskt snitt. Framlidne världsdirigenten Arturo Toscanini förbjöd all bissering på La Scala i Milano. I universitetsaulan skulle han vänt i dörr'n! Jag sitter där och glor men publiken jublar som vid en framgångsrik månlandning.

Det ges så mycket gott i den här uppsättningen. Hela tiden är det mycket bra men inte alltid mycket roligt. Jag ska förklara varför. Föreställningen sänder så att säga i två kanaler, lämnar två olika budskap. Det är ödeläggande för scenisk produktion om publiken så att säga inte vet om den ska skratta eller gråta. Under tortyrhot och när nazistiska soldater med kulsprutepistoler mejar ner en gammal kvinna sitter publiken tyst som på sin egen begravning. Det är helt enkelt inte spex.

Och ändå är så fallet. Sången har jag lovordat ovan. Dialogen får mig att skratta flera gånger. Regin skänker farstempo och spring i dörrar - även till ankhus! Folk ramlar och slår sig så jag (!) får ont. Musik, doakör, ljus, ljud, scenbygge och annat har arbetat väl för en lyckad kväll. Sannolikt har denna spexarmé också haft mycket roligt, och det är den värd.

Sture Nilsson

foto: Andreas Lundgren

Mar01

Örebrospexet har lyft sig i peruken

Publicerat den 1 mars 2004 av Nerikes Allehanda

Aulan Örebro universitet - Örebrospexet

Galenskapen har under årens lopp mången gång kommit på besök till Vita huset i Washington. Nu verkar det hysteriska vanvettet ha anlänt för att stanna i presidentboningen. Chrusjtjovs kärnvapenhot 1962 mot John F. Kennedy är inget mot den utskåpning av honom som Örebrospexet genomför i sin senaste produktion: "JFK eller Hur man svartmålar Vita huset".

Det nyskrivna spexet hade premiär på fredagkvällen, och ytterligare åtta föreställningar ska ges. Under någon av dessa bör den publik som anser sig ha kultiverad smak och förfinad bildning infinna sig i universitetsaulan.

Det har länge visat sig vara möjligt att författa spex om i forntid döda kungar. Örebrospexet har åskådliggjort att det är lika möjligt att spexa med i förtid döda presidenter. Familjen Kennedy har då alltid varit otursförföljd!

Innan ridån går upp öppnar tre doaflickor och framsjunger talangfullt Örebrospexets historik. Jag beslutade mig för att tycka om både tjejerna och greppet och ska önska mig dem och det till min jordfästning. Den tanken slog mig särskilt eftersom doakören framträdde mot fonden av ett stort väggur. Dölj livsmätaren med ett täckelse! Folk sätter sig inte i en teatersalong för att titta på klockan. Vid en lyckad föreställning flyr nämligen timmarna som sekunder.

Storyn är osannolikt trovärdig. Publiken får möta John F. Kennedy icke blott med Jackie utan med mentalt retarderade föräldrar. Frank Sinatra är bjuden liksom Martin Luther King. Och Marilyn Monroe och Fidel Castro! Den förstnämnda är sovjetisk spion och den sistnämnde halvsyskon med presidentskan. Follow?

Här är bara det oförutsägbara förutsägbart. Intrigen lever och gödslas av både tunnhet och hysteri. Där finns i manus inslag som ger också skärpa och relief åt tokerierna. Jag tänker exempelvis på låten "Trycka, Bomba, Knappsats" och JFK:s slutreplik, vilken jag inte avser att återge här. Det ska upplevas på plats.

Vad gäller sångtexterna har låtmakarna inte valt Mozart utan moderna tongågnar med dessas mycket korta verser (alltså "versrader"). Att till sådan musik stoppa in både mening och flerstaviga ord är en högre konstart som inte alltid blottas i "JFK". Det blir betoningstryck på sista stavelsen i ord som "kortslutning" och "sjukvården". Det är lite oskick och mycket oskönt.

Jag brukar regelbundet och med det bästa av samveten morra åt den dramaturgidräpare som heter omstart. Där äger publiken möjlighet att ropa på bissering - tillfällen den ogärna försitter. Men ensemblen gör ingen repris; den "hittar på" något annat. Detta inslag är ofta minst lika roligt som originalet. Jag sneglar särskilt här på den förbannade urtavlan bakom doabrudarna. Fast jag kapituelrade med blottad hjässa inför låten som hette - "Omstart". Och jag tröstade mig med att salongens propåer och handklappningar i vart fall stundtals dränkte kvidande småungar. Telningar medtas icke till en teaterföreställning!

Det har hänt något sedan Örebrospexets förra uppsättning: Ensemblen har fått och tagit regi. Den är lysande eller levande - det är samma sak på en scen. Där körs inte i, och ska aldrig köras i, racerfart från uvertyr till ridåfall. Utmärkt! Tempoförändringarna fick mig att må gott, tokiga inslag att skratta - när man ringer på Heta linjen till Kreml använder telefonören en käck grillvante ...

I sång och spel visade flera på scenen och "i diket" närmast professionell karaktär. Det vill jag säga också om arrangemang och koreografi. Blott scenografin kändes lite tam, lite tom på infall. Genom "JFK eller Hur man svartmålar Vita huset" har Örebrospexet lyft sig i peruken.

Sture Nilsson

foto: Nerikes Allehanda

Mar11

Sällan skådad spelglädje

Publicerat den 11 mars 2002 av Nerikes Allehanda

Aulan Örebro universitet - Örebrospexet

SPELGLÄDJE inom ensemblen är en ytterligt viktig motor i all scenkonst. Det gäller inte bara fars och revy utan i lika hög grad Hamlet eller Anne Franks dagbok. Genom spelglädje visar ensemblen att den tycker om och tror på det den för stunden återger. Detta sörplar vi som sitter i salongen i oss, och då blir det inte bra. Det blir lysande.

Sällan har jag upplevt en så okonstlad spelglädje som vid fredagens premiär på årets studentspex på Örebro universitet, då Zorry eller Sagan om Swingen uruppfördes. Förvånande var dock att salongen inte var fullsatt under premiärkvällen. I stort sett var det jag och rader av studenter. Var befann sig universitetets ledning, lärare och annan personal en afton som denna? Var satt övriga örebroare och tryckte under dessa timmar? Särskilt för egen skull har dessa skaror möjlighet att under kommande föreställningar få sig en upplevelse, för en upplevelse är det.

Zorry skapar, som många tidigare Örebrospex, sin egen kategori. Det är inget traditionellt studentspex främst genom att rollistan är dubbelkönad och att ensemble och den rikliga mängden av bakom-aktörer framträder vid namns nämnande. Däremot är dialogen på ortodoxt vis metriskt bunden och rimmad; anakronismerna flyger och far som främmande fåglar. Andra omständigheter som ikläder Zorry det klassiska spexets scenkostym är bland annat: amatörmedverkan, svenskt originalmanuskript och sångtexter till välkända melodier. Till och med har manusförfattarna haft den goda smaken att lägga in den traditionella dryckesvisan - en om punsch!

NÅGOT FÖR MIG sällsport var den till medverkan uppmanade publiken, men detta tilltag omfamnade jag redan ett gott stycke före mellanakten. Det gäller ropet "Omstart!" efter ett särdeles gouterat inslag. Då ska den/de medverkande på något märkligt vis bissera sitt nummer. Vid 36 påkallade omstarter slutade jag att addera. Här hade ensemblen ideligen lyckade och överraskande nytolkningar i sin bakficka. Till en början var jag alltså lite svart under ögonen och befarade temponedsättning och konditionskrasch - inte minst för sångrösterna.

Vid skallet "Baklänges!" ska repliken vara just så. Det kan ligga också i spelet. Vid fall utför en brant trappa kom jag på mig själv med att mumla - ja, ni vet ... Dialog och sångtexter är fyndiga och välarbetade, och har i många fall glimrande inslag. Det är vällovligt sällsynt med repliker under bältet och med svordomar. När sådant framförs, görs det för att detta ligger i spelet, för detta framåt, och aldrig för sitt närmast obefintliga egenvärde.

På sina ställen fanns också - icke särdeles vanligt förekommande i denna genre - ett moraliskt engagemang som i Torteraren i Sevilla: "Huvudsaken är att folket plågas som det ska, / det finns många fler, ta Kina eller USA. / De är hemskare än ja". Rimmen i "Zorry" kan vara hysteriskt nyskapande som "...Buono sero / Hur eremeer å?".

SCENOGRAFIN ÄR enkel men städse fyndig och effektiv. I ett par fall - som jag inte tänker avslöja här, för det ska ni gå och se själva - utnyttjas den till geniala lösningar. Där förekommer i Zorry en likaledes spelglad och vältrimmad spexorkester liksom tvekönad doakör. Skådespeleriet håller - genom effektivt regiarbete - i detta amatörsammanhang hög klass, och ingen torde väl hållas fram före en annan. Men eftersom Sergeant Garcias kroppsspråk efter denna kväll kommer att bli allmänt samtalsämne på stadens gator, torg och allmänna inrättningar, är det lika bra att notera att han får John Cleese lika rolig som det är att åka rulltrappa. Jag fäste mig också vid Evitas insatser. "Hennes" nyanserade och avmätta spel bjöd på en fin kontrast till det andra spexandet. I en liten och närmast stum biroll fyllnade dess aktör till på ett vis som svingade prestationen upp på en klart strålande, ja, rent professionell nivå.

Zorry har ytterligare accentuerat Örebrospexet på stadens karta. Den 17-19 maj avhålls här i spexgeneralen Jon Forssells mångkunniga händer Sveriges första SM för studentspex med deltagande från flera av landets studentkårer. Till dess får vi ge oss till tåls med Zorry. Det vill inte säga lite - det vill säga mycket.

Sture Nilsson

foto: Nerikes Allehanda