Överste Montgomery
Löjtnant Archibald Christie
Jag befinner mig i skrivande stund på en rekordeligt fin kryssare. Den har emellertid inte avgått ännu, och jag kommer inte få följa med… såklart. Jag ska träffa Överste Montgomery och Löjtnant Archibald Christie, expeditionens eminenta militärer. Rederiet har ställt i ordning ett rum helt till pressens förfogande, och det dröjer inte länge förrän Överste Montgomery dundrar in med en rasande fart. ”Se där ja, där har vi murveln, låt oss få detta överstökat”, säger han med sin hiskeligt bullrande röst. Löjtnant Christie ger mig till följd av detta en ganska underlig blick. Det är svårt att tyda om han ursäktar situationen, Överste Montgomerys färgstarka entré, eller om han helt enkelt ursäktar sin egen existens. ”Kalla mig Archie”, tillägger han strax. Någonstans kan man dock skymta en slags underliggande pondus hos denne herr Christie. Klart är ändå att det är två ädla gentlemäns som slår sig ner framför mig.
Egypten alltså? Vad är det som lockar?
Archie: Egypten, ja.. Det var inte riktigt planerat av mig, utan Överste Montgomery erbjöd, eller ja, valde att ta med mig som sällskap. Översten är bekant med Lord Carnarvon som finansierat arkeologiska utgrävningar därnere, och blev ombedd att närvara vid frakten av lordens senaste fynd. Och jag får följa med helt enkelt. Men det känns spännande!
Montgomery: Plikten till en gammal vän.
Det talas om förbannelser, Faraos vrede, hur ställer ni er till sånt?
Archie: Jag tror inte på skrock. Det tror jag inte så många som sett det som jag har sett gör. Fast jag antar att man skulle kunna kalla det förbannelse när fienden börjar skjuta och man känner vinddraget ifrån kulorna som susar över huvudet.
Montgomery: Pff, förbannelse… bara skrock!
Vad exakt är er uppgift i det här sällskapet?
Archie: I telegrammet som översten mottog från Lord Carnarvon stod det tydligen något om beskydd under transporten av de arkeologiska fynden, men som jag har förstått är det inte ett formellt uppdrag utan mera en beredskap utifall något oönskvärt skulle inträffa. Vi finns iallafall där som en säkerhet, jag och översten.
Montgomery: Skyda de civila och kanske liva upp stämningen lite.
Att vara framgångsrik är väl en definitionsfråga men… skulle ni kalla er själva målmedvetna?
Ja, jag skulle inte kalla mig själv för framgångsrik, men möjligen målmedveten. Det beror förstås på vad det gäller. I mitt arbete och i utbildningen av nyinryckta skulle jag definitivt beskriva mig själv som målmedveten, absolut.
Montgomery: För mig finns inget annat än mål och de flesta av dem är uppnådda.
Vad är det som driver er?
Archie: Oj, vilken svår fråga. Jag vet inte riktigt.. antar att jag har en inre motivation. Att alltid göra min del och försöka behandla medmänniskor på ett bra sätt. Jag har en stark inre rättskänsla tror jag, från min uppfostran och uppväxt.
Montgomery: …….
Översten verkar för en kort sekund bli förnärmad av min fråga, och vore jag inte helt ute och cyklade så skulle jag tro att han sakta men säkert börjar lacka ur… bäst att ta det försiktigt…
Slutligen, bara oss tre emellan, finns det någon på båten som ni absolut inte går ihop med?
Archie: Haha.. ja.. om jag hade det skulle jag inte säga det till er iallafall! Nej, skämtåsido, det finns väl de, vars sällskap, jag uppskattar mer än andras, av olika anledningar, men jag skulle inte låta någon förstå om jag av någon anledning irriterade mig på dem eller liknande. Åtminstone inte genom att prata bakom deras rygg.
Montgomery: Den där Peter Tanner verkar vara en uppstudsig en, han behöver veta sin plats. Och Maria Corelli, trots att hon är en fin kvinna, så är hon för vidskeplig och borde anpassa sig till sällskapet!
