Från vänster: Harry Burton, Howard Carter
”Jaaa hallååå”, säger en mjuk och alldeles för överdrivet sensuell röst i andra änden av telefonapparatsluren. När jag besvarar rösten blir det tyst i några sekunder. ”Ehh, ja hallå, jag trodde jag hade att göra med en kvinnlig reporter…”, säger rösten strax. Det är en ung man som står på tur i intervjuföljetången – Harry Burton, fotograf. Han hämtar sig strax efter sitt pinsamma snedsteg, och rösten blir plötsligt kaxig och överlägsen. Jag känner faktiskt till denna fotograf sen tidigare. Jag har haft kvinnliga kollegor som arbetat med herr Burton, och samtliga har med överdriven entusiasm bedyrat hans otroooooliga karisma… herregud, det finns väl fler karlar här i världen…landet…staden…redaktio, nåväl, intervjun var det ja…
Egypten alltså? Vad är det som lockar?
Jo men visst ser du… Ja trevligt väder… Fast mest så var det nog för äventyret och den eventuella belöningen. Fast det var kanske även, ehm… ja en man borde ju förstå…
Nja… jag ve…
Inte? Ja men om jag säger fruntimren då!
Jaha, okej, jo me…
Ja precis, visste att ni skulle förstå!
Det talas om förbannelser, Faraos vrede, hur ställer ni er till det?
En förbannelse? Men snälla ni…. Det är nog att några av fruntimren tjatar om den, så börja inte med det ni heller… Det är ingen förbannelse ï görningen. En faraos vrede? Han har varit död allt bra länge nu så jag tror inte han är särskilt arg längre trots att han dog ung…
Vad exakt är er uppgift i det här sällskapet?
Jag är expeditionens fotograf, och en väldigt bra sådan om jag får säga det själv. Jag är väldigt glad över att få jobba med mitt intresse. Fast jag har även andra “intressen” om jag säger så…
Att vara framgångsrik är väl en definitionsfråga men… skulle ni kalla er själv målmedveten?
Tja… Låt mig säga så här… När jag väl har bestämt mig för något så kan inget hindra mig från att nå mitt mål, vad det än gäller…
Vad är det som driver er?
Ja, alla hoppas väl på rikedomar… så jag kan väl inte göra annat än att hoppas på mitt jobb, eller att någon annan möjlighet får mina drömmar att hända.
Slutligen, bara oss två emellan, finns det någon i sällskapet som ni helt enkelt inte går ihop med?
Nej… eller… den där Lord-gubben… ja jag orkar aldrig komma ihåg namnet på honom… Han verkar inte vara särskilt förtjust i mig av någon anledning, som jag inte kan komma på… Det irriterar mig väldigt mycket… Och vad är det med honom och hans hyllningsskålar för den avlidne sonen?