Intervju # 1 – Lord Carnarvon

Jag lyckas, efter ett halvt liv genom växelkontor, nå fram till Egypten för en snabb telefonapparatsintervju med Lord Carnarvon. En högtravande piedestalröst, på ett bra sätt, hehe, förfinat slödder kallar jag det, möter mig från andra sidan av telefonapparatsluren. Det är svårt att veta om han faktiskt uppträder trevligt eller otrevligt emot mig. Jag antar att det råder någon slags adelsmanna-effekt över hela situationen. Lord Carnarvon verkar i alla fall väldigt angelägen att prata med mig, även om det stundtals är svårt att få en syl i vädret. Han gör det tydligt för mig var jag befinner mig i den sociala näringskedjan. Statusen är bestämd. Han är den store lorden, och jag förefaller vara mellanmålet för denne. Trots att jag känner mig rekorderligt förminskad, så lyckas jag efter en gedigen kraftansträngning påbörja intervjun. 

Egypten alltså? Vad är det som lockar där?

Tutanchamon såklart!

Det talas om förbannelser, Faraos vrede, hur ställer ni er till sådana saker? 

Man ska inte leka med dom mäktiga faraonerna utan att veta vad man håller på med. Men det vet ju jag självklart!

Vad exakt är er uppgift i sällskapet?

Jag är finansiären. Det är jag som har betalat för hela kalaset. Det är jag som funnit graven. Det är mina artefakter vi gräver upp.

Att vara framgångsrik är väl en definitionsfråga men… skulle ni kalla er själv målmedveten?

Ja självklart! Som lord har man entreprenörsandan i blodet. Carnarvon-släkten har alltid varit, och kommer alltid vara, en av de mest framstående släkterna i imperiet.

Vad är det som driver er?

Ära, heder och ridderlighet! Jag är en Carnarvon, och med det följer ett ansvar att förvalta kulturarvet så väl som mitt eget namn. Det gäller även antik egyptisk historia, som lokalbefolkningen inte har vett att uppskatta på samma sätt som en äkta lord.

Slutligen, bara oss två emellan; finns det någon i sällskapet som ni helt enkelt inte går ihop med?

Nja, jag vet inte… Det är väl snarare så att folk ibland kan bländas av mitt skarpa intellekt och världsvana sätt. Det kan få vissa att känna sig hotade. Jag skulle nog säga att jag är lite av ett societetslejon. Det flesta uppskattar ändå att få vara i närheten av en så stor man som jag, och de som inte gör det är ju av ringa betydelse i alla fall.