Örebrospexets blogg 08/09. Vi tar er med bakom kulisserna under hela produktionen.

Ms. Mary Pickford

Ms. Elizabeth Cochrane

Jag blir bländad! Strålglansen från Ms. Mary Pickfords oerhörda karisma lyser plötsligt upp rummet. Vilken kvinna, vilken ära! Strax efter följer hennes nyanställda assistent, Ms. Elizabeth Cochrane; en egendomligt respektingivande dam. Underligt… jag tycker mig känna igen henne. Detta förbryllar mig avsevärt, och jag kommer för ett ögonblick av mig. Klart står dock att denna kvinna hamnar i skuggan av Ms. Pickford iögonfallande person. Vad snygg hon är… Jag finner mig själv börja stamma, herregud så pinsamt. Min tunga snubblar över svalget och jag yttrar osammanhängande. Lord Carnarvons foxterrier verkar mer belevad i jämförelse. Om jag bara kunde vara lite cool. Nåväl…

Egypten alltså? Vad är det som lockar?

Ms. Pickford: Arabisk mystik, hetta och pyramider, exotiska lockelser och inte minst fantastiska miljöer att spela in min nya film i. Kan det bli så mycket bättre?

Ms. Cochrane: Det är att få se alla fantasktiska gamla saker så man lättare kan få en bild av hur de levde på den tiden. Att sedan kunna hjälpa Ms Pickford att samla ihop alla intrycken till en film ser jag verkligen fram emot.

Det talas om förbannelser, Faraos vrede, hur ställer ni er till såna saker?

Ms. Pickford: Övernaturligt är lika naturligt som naturligt, det hör man ju! Man skall akta sig för vrede! Men samtidigt är det så spännande!

Ms. Cochrane: Jag har inte varit med om något liknande tidigare. Under min uppväxt har det då aldrig varit tal om något övernaturligt. Det har inte funnits på kartan att något sådant skulle existera, så jag måste säga att jag ställer mig lite skeptisk till det, men man vet aldrig.. jag utesluter inget.

Vad exakt är din uppgift i det här sällskapet?

Ms. Pickford: Uppgift!? Jag har ett kall i livet och det är att spela in film och visa världen nya platser som de aldrig förut skådat!

Ms. Cochrane: Att följa med Ms Pickford som hennes filmassistent. Jag ska anteckna viktiga saker vi ser och upplever och även försöka ta en del bilder. Dessa fakta ska senare utmynna i ett filmprojekt med Ms Pickford i huvudrollen. Man kan säga att jag gör lite research till filmen.

Att vara framgångsrik är väl en definitionsfråga men… skulle du kalla dig själv målmedveten?

Ms. Pickford: Mål har jag, och medveten är jag… Tror jag! Hihi, framgångsrik vet jag att jag är. Och mer kommer det bli!

Ms. Cochrane: Jag är väldigt målmedveten och försöker alltid jobba efter bästa förmåga.

Vad är det som driver er?

Ms. Pickford: Min talang och alla möjligheter som jag själv skapar! Åhhh, och alla förträffliga människor som jag träffar är så inspirerade.

Ms. Cochrane: Min otroliga nyfikenhet. Jag vill veta allt om allting!

Slutligen, bara oss två emellan, finns det någon i sällskapet som ni helt enkelt inte går ihop med?

Ms. Pickford: Hmm… Nej, alla som jag träffat har varit så trevliga och hjälpsamma. Fantastiskt!

Ms. Cochrane: Jag skulle väl inte säga att jag går dåligt ihop med någon, men den där Harry Burton har jag lite svårt för. Han verkar inte riktigt kunna hålla fingrarna i styr om man säger så.

Överste Montgomery

Löjtnant Archibald Christie

Jag befinner mig i skrivande stund på en rekordeligt fin kryssare. Den har emellertid inte avgått ännu, och jag kommer inte få följa med… såklart. Jag ska träffa Överste Montgomery och Löjtnant Archibald Christie, expeditionens eminenta militärer. Rederiet har ställt i ordning ett rum helt till pressens förfogande, och det dröjer inte länge förrän Överste Montgomery dundrar in med en rasande fart. ”Se där ja, där har vi murveln, låt oss få detta överstökat”, säger han med sin hiskeligt bullrande röst. Löjtnant Christie ger mig till följd av detta en ganska underlig blick. Det är svårt att tyda om han ursäktar situationen, Överste Montgomerys färgstarka entré, eller om han helt enkelt ursäktar sin egen existens. ”Kalla mig Archie”, tillägger han strax. Någonstans kan man dock skymta en slags underliggande pondus hos denne herr Christie. Klart är ändå att det är två ädla gentlemäns som slår sig ner framför mig.   

Egypten alltså? Vad är det som lockar?

Archie: Egypten, ja.. Det var inte riktigt planerat av mig, utan Överste Montgomery erbjöd, eller ja, valde att ta med mig som sällskap. Översten är bekant med Lord Carnarvon som finansierat arkeologiska utgrävningar därnere, och blev ombedd att närvara vid frakten av lordens senaste fynd. Och jag får följa med helt enkelt. Men det känns spännande!
Montgomery: Plikten till en gammal vän.

Det talas om förbannelser, Faraos vrede, hur ställer ni er till sånt?

Archie: Jag tror inte på skrock. Det tror jag inte så många som sett det som jag har sett gör. Fast jag antar att man skulle kunna kalla det förbannelse när fienden börjar skjuta och man känner vinddraget ifrån kulorna som susar över huvudet.
Montgomery: Pff, förbannelse… bara skrock!

Vad exakt är er uppgift i det här sällskapet?

Archie: I telegrammet som översten mottog från Lord Carnarvon stod det tydligen något om beskydd under transporten av de arkeologiska fynden, men som jag har förstått är det inte ett formellt uppdrag utan mera en beredskap utifall något oönskvärt skulle inträffa. Vi finns iallafall där som en säkerhet, jag och översten.
Montgomery: Skyda de civila och kanske liva upp stämningen lite.

Att vara framgångsrik är väl en definitionsfråga men… skulle ni kalla er själva målmedvetna?

Ja, jag skulle inte kalla mig själv för framgångsrik, men möjligen målmedveten. Det beror förstås på vad det gäller. I mitt arbete och i utbildningen av nyinryckta skulle jag definitivt beskriva mig själv som målmedveten, absolut.
Montgomery: För mig finns inget annat än mål och de flesta av dem är uppnådda.

Vad är det som driver er?

Archie: Oj, vilken svår fråga. Jag vet inte riktigt.. antar att jag har en inre motivation. Att alltid göra min del och försöka behandla medmänniskor på ett bra sätt. Jag har en stark inre rättskänsla tror jag, från min uppfostran och uppväxt.
Montgomery: …….

Översten verkar för en kort sekund bli förnärmad av min fråga, och vore jag inte helt ute och cyklade så skulle jag tro att han sakta men säkert börjar lacka ur… bäst att ta det försiktigt…

Slutligen, bara oss tre emellan, finns det någon på båten som ni absolut inte går ihop med?

Archie: Haha.. ja.. om jag hade det skulle jag inte säga det till er iallafall! Nej, skämtåsido, det finns väl de, vars sällskap, jag uppskattar mer än andras, av olika anledningar, men jag skulle inte låta någon förstå om jag av någon anledning irriterade mig på dem eller liknande. Åtminstone inte genom att prata bakom deras rygg.

Montgomery: Den där Peter Tanner verkar vara en uppstudsig en, han behöver veta sin plats. Och Maria Corelli, trots att hon är en fin kvinna, så är hon för vidskeplig och borde anpassa sig till sällskapet!

Det är sagt att Peter Tanner är nästa stora namn inom historieforskningen. Rykten talar om en arkeologisk idealist. ”Mitt stora hopp”, som självaste Howard Carter lär ha sagt om sin unge adept. Jag skulle ljuga om jag sa att det inte rådde en viss förväntan hos mig. Vem är denne unge streber? ”Ja, detta är Peter Tanner”, hörs plötsligt ur min telefonapparatslur… Oj, redan där är stämpeln satt. Det stämmer som folk säger. Ståndaktig pondus i tonläget av formuleringen, beslutsamhet som liksom gör sig till känna av den ofelbara artikulationen. Man kan skymta hans trofasta vänskaplighet bakom den mjuka rösten, som till trots förs fram med slagkraftig manlighet. Ingen idé att dra ut på det hela, intervju nummer fyra:

Egypten alltså? Vad är det som lockar?

Egypten är fullt av kvarlämningar från svunna tider. Mr Carter erbjöd mig jobb som hans närmaste assistent, och jag tvekade inte en sekund. Att hitta Tutanchamons grav har varit en dröm sen barnsben.

Det talas om förbannelser, Faraos vrede, hur ställer ni er till det?

Som en naturvetenskapens man har jag väldigt svårt att tro på sådana saker. Jag är helt säker på att allt har en naturlig förklaring.

Vad exakt är er uppgift i det här sällskapet?

Min uppgift i det här sällskapet är att som assistent stötta Mr Carter vid utgrävningen av Tutanchamons grav. När sedan graven är tömd hjälper jag Mr Carter med sammanställningen av fynden.
<!–[if !supportLineBreakNewLine]–>
<!–[endif]–>

Att vara framgångsrik är väl en definitionsfråga men… skulle ni kalla er själv målmedveten?
Ja, det gör jag nog. Som sagt har jag drömt om att finna Tutanchamons grav sedan jag var liten och jag har kämpat hårt för att nå mitt mål.

Vad är det som driver?

Det som driver mig är känslan av historiens vingslag när man just gjort ett fynd.
<!–[if !supportLineBreakNewLine]–>
<!–[endif]–>

Slutligen, bara oss två emellan, finns det någon i sällskapet som ni helt enkelt inte går ihop med?
Nej, jag tycker alla i sällskapet verkar otroligt trevliga. Överste Montgomery verkar dock smått förvirrad, men det är nog bara åldern som har börjat ta ut sin rätt. Även Lord Carnarvon har fått lite småsaker om bakfoten. Han påstod att det var han som funnit graven, men jag tror inte han menar något illa. Utan han vill troligtvis alla väl.

Tanken är att jag direkt efter intervjun med Lord Carnarvon, ska fortsätta med ytterligare fyra telefonapparatsintervjuer från utgrävningen i Egypten. Turen har nu fallit på Howard Carter, den brittiske egyptologen som fann graven. Jag tycker mig höra den beryktade arkeologen storma in i kommunikationsrummet på andra sidan av telefonapparatslinjen. ”Ska det vara nödvändigt, mummel mummel, prata med någon ignorant fjantmurvel, mummel mummel, jag har inte tid med sånt här, MUMMEL MUMMEL, förbannade presstönt…”…Jag får plötsligt känslan av att vara ett gediget mänskligt störningsmoment, och det förefaller egentligen vara föga förvånande. Att är följaktligen som vanligt. Vad härligt…

God middag,

Nu när ni hittat hit så… dröj kvar lite. Låt vardagens verklighet pausas till gagn för något spännande. Ni kommer inte att ångra er, jag lovar. Vem jag är spelar ingen roll… Ingen som helst roll. Jag skriver, blott och inget mer. Men det räcker mina damer och herrar; det räcker. Mitt ämbete inbjuder till vissa, låt oss säga, privilegier. Min profession tillåter möten med både celebriteter och societetslejon, karriärister, och inte sällan, kriminella. Så låt mig stjäla några minuter av er tid kära läsare, låt mig bli en rastplats mellan måste’n.

Jag arbetar med en artikelserie, låt oss säga en intervjuföljetång, av ett sällskap sammansvetsat, både frivilligt och till viss del mot sin vilja, av samma öde. För bara några dagar sedan, den fjärde november, fann arkeologen Howard Carter, efter flera månaders letande, Tutanchamons sista viloplats – av pressen beskriven som den praktfullaste av gravar, inget av dess like har hittills grävts fram i Konungarnas Dal, Egypten. Lord George Herbert Carnarvon, utgrävningens finansiär, har organiserat en transport av fynden över Nildeltat, och hela världen ser på med häpnad. Prominenta sakkunniga har av denne bjudits in från Europa och Amerika, för att delta under flodtransporten. Tyvärr inte jag själv, men jag har likväl förärats med en annan uppgift, av en annan arbetsgivare. Som sagt, en intervjuföljetång; sex korta frågor till samtliga ur transportsällskapet.

Så håll ögonen öppna!

Eder förtrogne

/Fjäd R. Penna